söndag 25 oktober 2009

Förlossningen

Vår bebis var beräknad den 15 oktober och eftersom det är tredje barnet inom en ganska kort tidsperiod hoppades jag in i det sista på att få slippa gå över tiden. Tji fick jag, 6 dagar extra fick vi ge oss till tåls. Tisdagen den 20:e kände jag av starkare och mer regelbundna sammandragningar på kvällen. Eftersom jag haft relativt starka sammandragningar sedan ett par dagar tillbaka vågade jag inte hoppas på för mycket. Vi gick och la oss och Henrik somnade men jag låg där i mörkret och kände mig väldigt misstänksam mot den molande känslan i magen. Jag steg upp och började ta tiden mellan dem. Efter cirka en timme väckte jag Henrik och meddelade att det var dags. Då hade jag ca 3-5 minuter mellan vad jag i alla fall trodde var värkar samt att vatten hade sipprat ut. Vi ringde till Camilla som lovat komma och passa barnen och jag tog en snabb dusch samt ringde BB och meddelade att vi var på väg in. Den blivande fadern klagade på att han var hungrig och undrade om det fanns tid och utrymme för en sväng inom Mc Donalds. Vi satt där i mörkret vid midnatt utanför BB, han med sin mat och jag med en kall cola. I magen fladdrade små fjärilar inför den kommande natten. Vi blev mottagna och inskrivna på BB och remmar sattes runt magen för att kolla bebisens hjärtljud och värkarbetet. Efter en stund undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag var öppen 5 cm och att bebisen låg lite bakåt nere i bäckenet med fosterhinnan intakt. Hon menade att så kunde man gå runt i flera veckor och jag kände paniken i bröstkorgen över att hon skulle få för sig att skicka hem oss igen. Jag blev dock snabbt lugnad då hon sa att vi inte skulle någonstans utan vår bebis. Hon ville att jag skulle röra på mig för att få igång värkarbetet så jag vankade av och an i rummet under en dryg timme tills hon kom tillbaka och konstaterade att jag var öppen 7 cm.

(sista magbilden, öppen 5 cm)

Klockan var nu 3 på natten och jag kände hur humöret sjönk då jag bara hade öppnat mig två cm, inte för att jag hade så ont utan för att jag förväntat mig att vi i stort sett skulle vara färdiga vid den här tiden. Barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick och jag klev åter igen ur sängen. Jaha, bara till att fortsätta vanka då! Lustgasen sattes på och jag stod där vid min gåstol och hoppades på att barnet skulle komma snart. Vi mina två tidigare förlossningar har barnmorskorna satt in värkstimulerande dropp ganska snart eftersom mina egna värkar inte är särskilt starka. Jag hade hoppats på att även få det den här gången, men barnmorskan ville inte sätta det eftersom hon ansåg att det var bättre att låta värkarbetet ha sin naturliga gång. Vi sextiden kom de åter in och undersökte mig. Jag var nu nästan helt öppen med undantag för en hård kant som enligt barnmorskan behövde en rejäl värk för att tryckas tillbaka. Nu sattes droppet i min hand och värkarna började bli rejäla, sista halvtimmen var ordentligt jobbig. Så äntligen kom den där bekanta känslan, trycket bakåt och behovet av att krysta. Jag fick hjälp upp i sängen och lades på sidan med benet i benstödet. Runt omkring mig i rummet höll just personalen på att gå av och på sina skift vilket innebar att de som haft hand om oss hela natten nu skulle gå hem och två nya ansikten dök upp vid mitt underliv. Jag kände en knackning på höften och ett vänligt ansikte presenterade sig och talade om att hon var min nya barnmorska. Jag som låg där med en bebis halvt hängandes ut ur min kropp reflekterade inte nämnbart över vem som skulle hjälpa till att dra ut den. 4-5 krystvärkar senare klockan 06.53 onsdagen den 21 oktober kände jag hur en liten individ lämnade min kropp och sekunden därpå hade jag en ljuvlig liten flicka på mitt bröst.


(välkommen till världen lillasyster!)
Vilken lycka! Jag kände mig så lättad över att förlossningen var över, att allt hade gått bra och att bebisen i mina armar mådde bra. Jag hade även den här gången spruckit lite så barnmorskan sydde tre stygn. Henrik åkte hem för att lämna de äldre barnen på dagis och jag bara låg där i sängen på BB och iakttog varenda liten detalj på detta nya lilla mirakel i mina armar. Vår lilla Lovis var äntligen här! Sköterskan kom in för att väga och mäta efter en stund. Liten var 52cm lång och 3904 gram tung. Jag blev så förvånad då jag såg siffrorna på vågen för då de lade henne vid mitt bröst fick jag för mig att hon var mindre än vad både Tintin och Spencer varit med deras 3,6kg. Vid ettiden kom Henrik och hämtade oss och vi åkte hem för att presentera lilla efterlängtade Lovis för sina syskon.


(Påpälsad inför hemresan)

3 kommentarer:

Christina / Synål / Stina sa...

Grattis till en söt nos
Hoppas ni kan njutas och mår bar alla 5

Kram

Ylwa sa...

Grattis gumman till er lilla prinsessa!! Skönt att ni mår bra.
*kram*
Ylwa

Jenny sa...

Stort Grattis till lilla sötenosen. Det var så länge sedan jag var på besök här hos dig så jag hade helt missat detta spännande nya.